Mamma till Kevin & Oliver!

Just nu, här och nu så är jag otroligt deppig, vet inte riktigt hur jag skall förklara detta men allt känns så otroligt jobbigt just nu och jag önskar verkligen att det kan bli bättre.

Kevin har ju som många vet glasögon, dessa fick han för 1 1/2 år sedan, det började med fyraårs kontrollen på BVC där de märkte att han såg lite sämre på det ena ögat och vi blev kallade till ögonläkaren för att kolla upp detta och det visade sig att han hade ett brytningsfel, vilket sedan ledde till glasögon samt lappträning i lite mer än ett halvår. Han var så otroligt duktig och jag är så otroligt stolt över honom som varje dag tog på lappen på ena ögat och inte alls klagade, så himla duktig!

Flera återbesök för att kolla så allt blev bättre vilket det blev, det gav alltså resultat.
I September 2016 så var vi på ytterligare besök för att ta ett nytt recept och fixa nya glasögon om detta behövdes och det gjorde det, då man vid första undersökningen inte får rätt resultat då han är van vid att spänna ögonen och vara utan glasögon. Vid detta besöket får man rätt resultat för att han nu vant sig att använda glasögonen och slappnar av med det ögat som han har nedsatt syn på.

Allt har varit frid och fröjd, han har varit fri från lappen i snart ett år och använt sina glasögon dagligen (såklart man glömt dom någon gång ibland, men inte vart några konstigheter) TILLS i måndags….

Han hade inte på sig glasögonen på dagen och sen kom jag på det så tog på han dessa, vi hängde lite hemma och senare på kvällen så var det dags för kvällsbad. Jag satt mittemot badkaret och pratade med honom om allt möjligt när hans ”sämre” öga helt plötsligt bara skenar iväg inåt, jag trodde då att han larvade sig och skelade med flit så sa till honom att sluta, varpå han svarade ”vadå sluta?” och ögat rättade till sig, han fortsatte prata och kollade på mig koncentrerat då ögat skenade iväg igen och jag insåg då att han inte gjorde detta med flit, det bara blev så. Jag fick lite smått panik för stunden vilket inte alls var så bra såklart då han märkte detta och blev själv lite stressad och började undra vad som hände. Han gnuggade sig i ögonen och sa då ”Mamma jag ser suddigt..”

Under dessa snart två åren så har han aldrig sagt att han ser suddigt, jag har MÅNGA gånger frågat honom, ”ser du suddigt kevin?” då han haft så stark styrka på sina glas så har jag tyckt det varit lite konstigt att han ska se ”bra” utan. Men han har aldrig svarat ”Ja jag ser suddigt” utan han har kört på som vanligt, aldrig klagat eller ens nämnt ordet suddigt. Men just då så sa han ”Mamma, jag ser suddigit..”

Han tyckte inte det var kul att bada längre vilket han älskar och ville gå upp för att ta på sig sina glasögon.
Han tog på sig glasögonen och sa då ”Så nu ser jag igen”

På tisdagen ringde jag till ögonläkaren direkt och förklarade, ifrågasatte varför hans öga skelar inåt så mycket då det aldrig gjort detta tidigare, den liksom drar inåt när han skall koncentrera sig på något speciellt och kan stanna där en liten stund. Hon skulle lämna ett meddelande till våran ögonläkare som skulle höra av sig, hon ringde på onsdagen och jag förklarade även för henne och sa att för mig känns detta som ett bakslag.. tanken är ju att hans ögon skall bli bra efter all träning och med glasögon, men nu ser han suddigt utan glasögon vilket han aldrig gjort tidigare PLUS att hans öga skenar iväg hela tiden när han är utan glasögonen. Läkaren tyckte inte som jag utan det tyder ju på att han nu vant sig med glasögonen och slappnar av när han har dessa på sig vilket han skall göra eftersom han inte skall överanstränga det ena ögat som är det bättre, för då stänger hjärnan av de ”sämre” ögat osv.

Väl hemma på onsdags eftermiddagen så skedde detta med ögat igen att det åkte inåt MEN denna gången med glasögonen på, jag blir superstressad och orolig för jag börjar ju undra vad det är som händer med min sons öga, men får hålla masken vill ju inte visa för honom att jag är rädd, orolig och får panik.

Så idag kände jag att jag MÅSTE träffa läkaren nu, kan inte vänta till mars då vi fick våran tid inbokat efter första samtalet, så jag ringer igen och förklarar återigen att det är inte en liten skelning vi pratar om, utan hela ögat åker inåt och det har aldrig någonsin varit så tidigare, det slutar med att vi får en tid redan idag 14.30 så jag jobbar några timmar till och sen åkte vi till Borås där vi fick träffa läkaren som gjorde de vanliga testerna och förklarade för oss hur det ligger till med varför han ser suddigt osv. Men så säger jag ”Men skelningen då? du har inte sett den än men det är ingen liten skelning” Hon kollar då och ögat skenar inåt och hon fick se vad jag menade.

Detta är ingenting man vet varför det blir så eller vad som gör att ögat skelar inåt ibland, man vet heller inte om det finns risk till att ögat kan fastna i det läget och man kan heller inte göra något åt det att ögat drar inåt… Där och då kändes det verkligen som ett bakslag, känns som att vi är på ruta ett igen fast ännu värre, jag måste försöka lugna ner mina nerver och släppa på rädslan, jag kan inte visa för min son att jag är orolig över att något skall hända, jag måste försöka visa mig stark, det kanske låter hur larvigt som helst, men jag är orolig att det skall bli komplikationer för Kevin nu, att ögat och synen skall bli värre, osv.

Vi skall iallafall börja med lappträningen igen och jag hoppas verkligen att det blir bättre nu, jag hoppas att ryckningarna försvinner så det inte blir så jobbigt för honom, jag hoppas han lär sig snabbt att hantera att se suddigt ibland (så han kan bada utan att tycka det är jobbigt, på kvällen innan han skall sova att han kan slappa av utan att tycka det är jobbigt) för just nu så vill han knappt öppna ögonen på morgonen för att han ser suddigt då det är obehagligt för honom och att ögat skenar iväg.

Nä usch jag kanske låter jätte larvig men jag var tvungen att skriva av mig detta då jag är orolig att det skall blir värre, och allt har ju gått så otroligt bra med glasögonen innan men nu är vi tillbaka på ruta ett igen…