Ligger här i sängen med en kopp te och så slog mig tanken att imorgon är i princip min sista arbetsdag med vissa kollegor (då vi alla jobbar olika, så i helgen jobbar inte vissa av dom som jobbar imorgon) alltså blir det min sista dag med dom imorgon.
Och det tycker jag helt ärligt är lite sorgligt och varför då tänker säkert ni! Du slipper ju jobba…
Jo det är sant, men tänk er själva, du träffar liksom dessa personer nästan varje dag och spenderar flera timmar om dagen med samma personer & delar både glädje och minnen med dessa personer på jobbet. Det är liksom sin andra familj!
Och att då helt plötsligt byta vardag & inte alls träffa alla på samma sätt & dessutom är det inte bara en månad jag skall vara borta, utan 1 – 1 1/2 år och vem vet vilka som ens jobbar kvar då liksom! Och vem vet, en själv kanske får ett kanon erbjudande på ett annat jobb i framtiden & bara tanken av att helt plötsligt jobba med andra personer i sin vardag skrämmer än lite, speciellt när man jobbat på samma jobb sedan 2007 och med NÄÄÄÄSTAN samma personer, dock finns det EN person som jag har hållt ihop med sedan 2007, min partner in crime, Patricija!
Vi har gjort i princip ALLTING tillsammans på jobbet, vi har hållt ihop sedan dag ett & haft vår lilla duo tillsammans i alla dessa år, haha!
Och att tänka efter att vi inte kommer vara arbetskamrater föralltid kan vara lite läskigt, vi har ju liksom spenderat mer tid med varandra på jobbet än vad vi gjort med våra egna familjer…typ! Haha!
Så imorgon är min sista öppningsdag med henne på ett bra tag framöver och som sagt vem vet om hon ens är kvar när jag kommer tillbaka eller om man ens kommer tillbaka, ja så det är lite sorgligt minsann!
Så alla goa arbetskamrater som läser detta, jag kommer sakna att jobba med er skall ni veta! Och så får vi ses så ofta som möjligt på fritiden minsann 😀
Kärlek till er alla <3
