Mamma till Kevin & Oliver!

Alltså det är egentligen sjukt vad man förändras så fort man blir mamma, helt plöstligt orkar du de där sakerna som du absolut inte hade orkat innan du blev mamma, man ser saker och ting på ett helt annat sätt & man gör saker på annat sätt.

Nu har det snart gått två veckor med jobbiga kvällar & nätter här hemma och inte bara med ETT barn utan med BÅDA barnen.

Förr så (tolka mig rätt nu) men så längtade man nästan lite att klockan skulle slå 7-8 så man kunde lägga barnen och få lite egentid, men nu de senaste veckorna så vill jag inte ens att klockan skall slå 7 här hemma för det är då allting börjar.

Jag brukar absolut inte vara den som klagar över situationen, men tyvärr så måste jag säga att ”det är det jag kommer göra nu!”

Ibland undrar man liksom, hur mycket mer orkar man?

Kevin lyssnar i princip aldrig på mig, han tjatar om saker hela tiden & han har verkligen kommit in i en trotsfas, detta får mig att känna mig som en dålig mamma, jag börjar fundera på ”vad gör jag för fel? Varför lyssnar han inte på mig? Vad ska jag göra för att han ska förstå?” Ja alla tankar börjar snurra.

Som nu tex, han somnade klockan halv 9 på soffan och Robin bar in honom till hans säng. 2 sekunder efter så börjar han skrika och gråta och kommer till mig, jag som just då badar Oliver ”som jag har hållt vaken sedan kl 5 och för att underhålla honom lite till innan läggdags, för att han inte skall vakna och bara skrika säger då till Kevin att ”lägg dig i mammas säng” (det har liksom gått så långt att jag orkar inte ens bråka med honom på hans rum, han somnar liksom ALDRIG om där inne)

Skall lägga Oliver samtidigt så jag tänker att jag lägger mig i sängen och lägger båda samtidigt, Oliver somnar klockan 9 men Kevin ligger bara vaken, han försöker inte ens att sova.

Klockan blir 10 och vem börjar skrika då, jo oliver. (Där börjar tankarna igen, jag höll ju honom vaken jätte länge, jag underhöll han med allt, varför vaknar han?) Kevin är fortfarande helt klar vaken och försöker inte ens även ifall både jag och Robin sagt till han flera gånger PLUS att jag ligger här bredvid..

Såhär ser kvällarna ut och jag är så fruktansvärt trött på att inte veta vad jag ”ska göra”

Visst oliver har det lite svårt pga tänder och förkylning och allt vad som nu besökt honom, men Kevin? Varför lyssnar han inte på mig? Han bara skiter fullständigt i vad jag säger?

Som sagt, hur mycket orkar man egentligen? Man känner sig värdelös samtidigt som man känner sig som en supermami!

jag vet att jag är den bästa mamman till mina barn & jag älskar dom över allt annat, men ibland får man sånna här dagar då man bara undrar vad ”jag gör för fel? Vad kan jag göra bättre?”

Nu har Kevin precis somnat men nu är istället Oliver vaken, dom går liksom om varandra hela tiden.. 🙁

Var tvungen och skriva av mig lite och är det någon som har något tips eller knep på hur jag ska göra för att Kevin skall förstå & tips angående hur jag kan göra med Oliver, trodde jag hade underhållit honom tillräckligt och väntat tills klockan blev 9 innan jag la honom, så kommentera gärna det.

Världens finaste & bästa Kevin